Världen krymper!

Jag är 15 timmar före min "värdpappa" i Spokane, USA konstaterar vi när vi chattar på Facebook. Vi har inte pratats vid på flera år och det är så roligt att han hör av sig. Tänker tillbaka på tiden i USA när jag var utbytesstudent och året var 1992. Det var tiden innan internet och facebook fanns då papper och penna var det som gällde. Brev på brev skrevs från det där rummet och lika många skickades till mig.

Innan vi åkte hit så påbörjade vi den stora rensningen i källaren. Ett försök till lite mer feng shui i livet. Inte samla en massa saker som bara står och tar energi. Nej, ut med skiten. Vi kom en bit på väg iallafall. Det var riktigt kul att kolla igenom alla sina gamla lådor och bli lite nostalgisk. USA-lådan med alla sina brev fick vara kvar och jag är glad att jag sparat den under alla år. Likaså alla brev som skrevs till Poste Restante adresser runtom i Afrika 1994. När man äntligen kom fram till postluckan efter diverse köande och fick det där efterlängtade brevet skrivet hemma i Sverige för flera veckor sedan var man smått salig. Vilken lycka det var att varsamt sprätta upp, läsa och hålla mot sitt hjärta.

Nu skriver jag väldigt sällan brev, inte enligt den gamla modellen iallafall, vilket jag tycker är lite sorgligt. Det är något visst med handskrivna brev. Att någon tar sin tid för att samla några rader på papper, köpa frimärke och adressera till kanske en gammal vän. Som en fin present!

Men det är bra med det nya också. Det är så enkelt. På bara några klick så är mina rader ivägskickade och avstånden i världen känns mindre. Vips så har jag fått ett meddelande på Facebook från en Örebrofamilj som ska resa hit till Perth ganska snart och som vill ses någon av dagarna de är här och dricka kaffe med mig. Hur trevligt är inte det? Det hade kanske inte fungerat riktigt lika bra att hitta till varandra om det var det gamla Poste Restante-sättet som gällde än idag!