Frusen

 

Tycker kylan är väldans mycket mer kännbar nu. Som att jag mer medvetet verkligen känner hur den nyper mig i nästippen och fyller mina lungor med kall luft. Att jag fryser så huden knottrar sig. Tycker inte jag gjort det så mycket förrut. Har året med sol och värme fått min kropp att reagera på ett annat sätt nu? Men fint är det så det förslår och klär man sig rätt och rör på sig så är det helt okej. Solade oss lite idag, grillade korv och spelade curling på sjön. Det rungade härligt i isen när de små isflaken slogs till skärvor och gled fram över sjön. Skor och vantar blev såklart blöta men bara glada miner från små och ingen ramlade i.

Till och från

 

 

Den här hösten. Jag skulle kunna skriva om många sorgligheter som jag inte kan råda över och att det gör ont i hjärtat. Det höstliga vemodet. Gå ner för vila. Både människor och träd.

 

Istället vill jag skriva att morgonsolen sätter guld på kyrkan de morgnarna jag cyklar till jobbet och att trädens guldglimmer lyser alldeles fantastikt. Att lövhögarna får både stora och små att le av förtjusning när löven kastas upp och singlar ner över en.

 

Och att tända ljus på morgnarna och på eftermiddagarna nu när ljuset är på väg från oss är hög mysfaktor och alldeles nödvändigt för att i ljusets låga känna någon slags förtröstan att det faktiskt kommer åter, det där ljuset. Och snart kommer det förhoppningsvis snö och då blir det ljust på ett annat sätt. Och jul och julpynt och annat mys!!! Åh jag längtar.

 

 

 

 

Samla D-vitamin

 

Förra söndagen blev det en utflykt upp till Kilsbergen, till Göljestigen Vandring i gammmal skog med mysiga stigar kantade med brusande bäckar och fall. Vid vindskyddet byggde barnen koja och vi stora eldade och drack kokkaffe. Först skulle barnen absolut inte följa med ut i skogen "för det är ju sååå tråkigt" och sedan ville de inte åka hem.