Så kom då slutet på dagarna i Australien. Man slås av vad fort ett år går. Ett år av våra liv som vi kommer räkna till highlights of our lives. Vad mycket vi har fått uppleva och vad mycket som våra barn har fått lära sig det här året. Kommer ihåg den första tiden när Moa grät varenda morgon när jag lämnade henne i skolan. Nu grät hon om igen men denna gången över att behöva lämna skolan och alla kompisarna. Och det är ju alltid jobbigt med förändringar av alla de slag, samtidigt tänker jag att det är ju det här som här livet, och det kan vara bra att känna på det också. Även när man är liten.
De små fick så många kramar sista skoldagen omtyckta som de är. De bjöd kompisarna på kärleksmums och lärarlaget fick kanelbullar och pepparkakor. Överösta med kort, brev, små nallar och saker vinkade de farväl till skolan och vi vandrade hemöver. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna. I Australien gör man det, håller sig samman lite, och sväljer hårt och säger don´t cry! Jag är inte så bra på det. Att hålla inne.
Efter skolan var det lite saker att fixa, tvätta bilen och städa lite till och packa ihop det sista och vi insåg ju när vi höll på med alla väskor att det lätt skulle bli övervikt. Torsdagskvällen firade vi Gustav hemma hos vännerna i Applecross med supergod creolsk gryta och marrängsuisse. På hemvägen körde vi nerom floden och fick oss en sista vy över Perth om kvällen. Då blev jag sentimental igen.
Fredag morgon slog vi följe med grannarna och vännerna från Iran upp till skolan. Ett till jobbigt avsked. Moa ville springa in en sista gång och kramas lite till och sedan gick vi till Banksia för att äta frukost. Annes goda äggröra på toast med bacon till och Jims goda kaffe. Det var så vemodigt och hopplöst blödiga jag hade så svårt att hålla tillbaka tårarna mellan tuggorna. De har varit så gulliga mot mig under hela tiden i Perth! Och sedan kom det oundvikliga farvälet och Anne och jag kramades länge och tårarna rann på oss båda.
Promenad hem i gråmulen morgon men så fint ändå. Stora träd av julrosor, röda och vita blommar nu för fullt, och med regnet som varit så är det så grönt och fint. Barnen har velat gå på Perth zoo sedan vi flyttade dit och trots att det ligger så nära så har det inte blivit av. Men nu, sista timmarna i Perth blev det ett besök på zoo till barnens stora förtjusning. Det var verkligen en grön oas och det var så fint att avsluta med det. Ellinor, kära grannen bjöd på lunch och sedan påbörjades den långa resan hem. Turbulent i luften och ett barn i raden bredvid blev åksjuk och kräktes. Ja, det var bara att stoppa huvudet i filten och koncentrera sig på filmen på stolsryggen framför. Blunda och tänka att snart är jag hemma i Sverige igen.
