Igår kväll innan vi gick och lade oss satt jag och pappa på uteplatsen och konstaterade att det är få saker som slår kvällarna här. Vi satt där ute omsvepta av stjärnhimlemörker och värme och klockan 21 var det ännu 29 grader. Vi pratade om hur det skulle bli att komma hem till Sverige om en vecka och pappa gestikulerade med sina armar hur han drog ner rullgardinen. Men så är det ju inte sa vi i nästa veva. Det är alltid skönt att komma hem och landa, bearbeta alla stunder. Alla fina, varma dagar som vi har upplevt har vi lagt i minnesbanken och så tar man ut vid behov. Pengar har jag aldrig varit särskilt bra på att spara men minnen däremot. Det är ofta jag tar tar ut från min bank och kvicksilvrar mig i minnen för jag har så många fina av de olika slag. Ibland kan jag uppleva vintern som väldigt mörk och tung, och då är det ett bra tillfälle att vältra sig i soliga ljusa minnen alternativt gå in på någons blogg som bor i den delen av världen. Det gjorde jag förra året. Nu kanske mina bilder och rader kan bli någons tillflykt när denne känner längtan bort.
Vi har varit ute på lite äventyr igen några dagar. Tog bilen söderut mot Yallingup forest resort där vi bodde mitt ute i skogen men havet bara två kilometer bort. Eucalyptusträd, kängurus och en och annan possum var våra grannar. Vi försökte fånga djurlivet på bild men det gick sådär när kameran låg inne i stugan och djuren snabbt skuttade förbi. På dagarna gjorde vi diverse utflykter b.l.a. till Ngilgi Cave som var en 37 m djup grotta där vi klättrade ner i fukt och bland spindelnät och möttes av fanatstiska grottrum. I den stora salen var det bra akustik berättade guiden så när vi var själva där tog Klara, jag och Moa ton och sjöng en kärleksjojk. När vi kom upp för trappan satt en kvinna på en bänk och sa att det var så vackert att hon hade tappat bort sin familj när hon hade satt sig däruppe för att lyssna. Grottan hade fått sitt namn från Ngilgi, en aboriginsk god havsande som spred ut de onda andarna som fanns därinne i grottan när den upptäcktes en gång i tiden.
Vi åkte ner till Yallingup beach där surfarna låg i vattnet som små svarta prickar och väntade på den rätta vågen. Det blev lite bad och snorkling och det fanns fina akvariefiskar där också ute bland reven.
Lunch ville vi äta ute i naturen och den här platsen lockade oss allihopa. Kusten, klipporna, havet, vinden. Allt var fascinerande och vi satt länge och spanade ut över allt det mäktiga när vi åt våra äggmackor. Dagens bästa tyckte jag.
Vi forsatte våran upptäckardag med att köra genom Margaret River regionen med vingårdar till höger och vänster. Svängde av där vi tyckte det såg trevligt ut. Provsmakade vin och handlade en hel del vin också.
Vid en vingård hade de ekologiska odlingar med frukt och grönsaker och pappa var bara tvungen att provsmaka en tomat och den var sååå god!
Vi ville se solen gå ner i Indiska oceanen och bestämde oss för att grilla kvällens hamburgare nära havet. Dagens tidigare vinköp blev middagsvin och om igen sa vi att det är ju himla gott att sitta ute och äta.
Nästa dag blev det mera strandliv och fler besök på diverse ställen b.l.a en fårfarm där de hade massa fina ulltröjor, kappor, rockar men det var alldeles för varmt att ens tänka tanken att man skulle handla något sådant. Jag får åka dit i juni istället! Barnen tyckte det var varmt och tjatade om glass och på cafeét nedan hade de allt utom just glass så vi fick snällt gå vidare även om vi tyckte stället var mysigt.
I skogen utanför stugan gick barnen på kängurujakt. Plötsligt kom de springande och ropade i högan sky att de hade sett de! När jag kom efter så var de borta och jag fick fota tjejerna istället.
När mörkret lagt sig gick Johan ut med pannlampan för att leta djur. Jag låg inne hos barnen som hade svårt att somna och då kom pappa och sa att jag skulle gå ut. Smög mig ut på verandan och då fick jag se en stor possum där nere i gräset som gled bort till närmsta träd och klättrade upp. Stor yvig, burrig svans hade den och betydligt större än vad jag hade fått för mig. Synd att jag inte tog med kameran när jag gick in och hämtade barnen som också fick smyga ut och titta på honom. Det enda jag fångade på bild en stund senare var en gigantisk spindel. När man lös upp bland träden så var det fanken spindelnät lite här och var och riktigt stora spindlar satt i sina spända nät. Huuuuu!
Stugan i mörkret och lek med pannlampan. Det blev ett hjärta!
På hemresedagen åkte vi först till en olivfarm där vi köpte olivolja och stannade till och tittade på kängurusarna som hoppade ute på gärdet. Barnen hoppade fram de också men då drog de vidare. De ser ju för sköna ut när de studsar fram. Nu kommer pappa och tar vid.
Ja, ibland känns orden som överflödiga när det gamla uttrycket "en bild säger mer än tusen ord"gäller, och jag kan bara konstatera att Jenny är en duktig fotograf och har en fin känsla för det som är vackert. Mina dagar börjar gå mot sitt slut och det blir svårt att ta adjö. Det finns så många minnen att det kommer ta lång tid att bearbeta det som känns så viktigt.
En upplevelse som dock inte finns på bild är när vi allihop vandrar ut till Pinguin Island. Från strand till strand en sträcka på ungefär 1,5 km, stundtals i djupt vatten som gick upp till midjan på oss stora så barnen hade det lite jobbigt i bland. Med en temp i luften på över trettio var det en skön känsla att glida fram genom det ljumma vattnet som svepte runt våra kroppar.
Detta får bli det sista från mig, sett utifrån ett perspektiv att en sådan resa får jag aldrig vara med om igen. Det är en stor ynnest att få ett sådant kärleksfullt mottagande.
Gästbloggare B-Å
