Tar vägen genom parken

 

 

 

 

 

En kort omväg. Jag hinner andas blommor och lyssna på porlande vatten. Det känns väldigt bra att stanna upp en stund i denna ljuvliga oas. Mitt favoritrum.

Tillvaro

Tänk dig en isolerad tillvaro 45 år inne i en lägenhet i Fittja, i en bubbla av förlorad människotro och avsaknad av glädje och kärlek, där uppväxten varit en enda lång kamp mot mobbare och en elak pappa. Om detta handlar svt-dokumentären Mannen från Jupiter. Klickar man här så kommer man direkt till den, 59 minuter lång, och jag lovar den är sevärd och ger perspektiv på det mesta. Det kan man behöva ibland. Förändring är möjlig även om man kan uppleva det svårt! Jag blev lycklig och varm, berörd och beklämd när jag såg den. 25 dagar till ligger den kvar på svt play så skynda att se!

Snart så...

Verkligheten kommer ikapp mig. På måndag ska jag börja arbeta igen. När jag tänker tillbaka på Australienåret som varit så känns det ibland som allt var en enda dröm. Var det verkligen på riktigt? Den där solen, atmosfären, värmen? Jo, det var visst det.

Nu skramlar det tomt i huvudet och jag försöker börja ställa om till att jag ska tillbaka ut  i arbetslivet. Hoppa i den svarta klädkoden igen, in i boxen, ut på fältet och sätta igång kontoret däruppe. Alla viktiga saker som inloggningsuppgifter, lösenord hit och dit, rutiner i schemaläggning ja, ALLT badade jag bort i Indiska Oceanen. Sköljde ur hela minnet och de där sakerna kom aldrig tillbaka. Försvann i någon svepande våg...

Men snart är man inne i spelet igen, vardagen kommer komma när jag glömmer matlådan hemma om jag har gjort någon, när jag glömmer bort att barnen ska ha matsäck till skogsutflykten, när jag glömmer tolkskylten, låskort....Oh huvaligen jag blir stressad av bara tanken....

Wish me luck!

Rönnbär från imorse. Bådar gott inför vintern. Hoppas den blir kall och snöig!

Utnäset runt

Ovädershimmel. Åskmoln tornar ihop sig i horisonten. Promenad runt Utnäsets naturreservat. Slingriga stigar, stundtals så nära vattnet att man lätt skulle kunna halka ner på klipporna och drutta i vattnet. Upp och ner utmed alla små uddar. Små ben trötta. Vill ha fika. Blixt och dunder och regnet börjar droppa. Skogens grenar skyddar. Det svarta drar över och fram kommer solen. Så har vi fikat färdigt och badar nakenfis i klart friskt vatten. Mitt dyk från klippan blir ett pladask på rumpan när jag halkar i avsats och snopet tittar upp och känner en ömmande skinka. Det är ett paradis att gå där ute vid Vätterns rand med mossig gammelskog vid sin sida. Tyst och stilla. Bara våra barn som sjunger och min pappa som visslar en lycklig melodi. En lisa för själen är vad det är. Alltihopa. Behöver man påfyllnad kan man åka hit. Gratis är det också.

Eftertanke

Ibland tänker jag inte fullt ut, glömmer bort att se de små glädjeämnena. Som igår i det eviga regnandet då jag inte kunde komma på en endaste sak jag ville göra. Var bara fruktansvärt uttråkad och less. Och idag när jag läste en gammal klasskompis inlägg om hennes kämpartag inför kommande cellgiftsbehandlingar, ja då blir man påmind igen om livets bräcklighet. Det enda vi har är det vi har för stunden. Det kanske inte är världens bästa sommar men jag är frisk och mina nära är friska. Det finns så mycket att glädjas och vara tacksam över så vi ska unna oss och njuta av livets dagar. Bra att man blir påmind ibland.

Buckets of rain

Varför ska det vara så svårt att få in lite högtryck över det här landet? Tycker jag är ganska bra på att gilla läget men nu har jag fullkomligt tappat sugen. Då tänker jag på varmare ställen i världen där man går mot vår och sommar och vi mot höst och vinter. Och det ska ju bli så mysigt med mörkret som kryper inpå, alla tända ljus, raggsockar, mörk choklad, dricka te och halsduk runt halsen. Eller så for jag just med osanning, precis som de som säger att de gillar mörk choklad bättre än ljus, och säger sanningen att jag för evigt är en solälskande människa som gillar värme in i benmärgen och allvarligt funderar på om Sverige är det ultimata landet att leva i. Inte om det ska fortsätta regna såhär iallafall...

Tisdagsdikt

Såpa och ringrosor

luktar som lördag.

Stugornas egen

lördagsförväntan.

Då skurades ränder

på kvistiga trägolv

till skinande vitt

mellan trasmattans längder.

Då tog man in blommor

lysande röda

och gula som solen.

Stadiga, enkla

men stolta

som stugfolk.

Av Elsie Johansson

Kväll i regn

Inkapslade i regnkläder och stövlar drar de två små den sega mamman framåt på sina cyklar. Det regnar igen. Ja, jag skiter i det nu och springer ändå. Jag måste röra på mig. Vatten överallt, stora pölar, plask, plask och prickiga glasögon. Helt tyst, inte en fågel som sjunger, inga som flyger. Hur ser de ut när det regnar? Sitter de också lite molokna i skydd under löven. Möter ett äldre par i gummistövlar och jätteparaply och de ser ut just så, molokna, som att jaha, nu är sommaren snart slut. Var det här allt som blev? Är det över nu? Syrsorna spelar och mörkret är närmre. Äsch tänker jag, än är det faktiskt väldigt grönt och det är skönt att springa i regn, man blir ju liksväl blöt och så skyndar man sig lite mer för att komma hem. Hem till yogastretch och blåbärspaj.

Namaste





Väldigt nära

En liten människas fot mot min kind i nattens småtimmar. Vi vaktar om natten. Lite oroligt snurra runt, sprätta till, några små gråt. Flaskan med välling intill, nära till hands. Små händer greppar tag alldeles själv och klunkande små ljud minner om när barnen var små. Ljud av stilla ro. Ljud som man nästan glömt bort, som får hjärtat att svämma över. Klappar på sovvarm panna och tänker att jag är lycklig som har mina två. Glad att jag fick vakta.