Life is a beach

Husbilen fullpackad och ungarna laddade inför en lång resa norröver utmed kusten. On the road. Det är något visst med att få ge sig iväg på resa. Stor frihetskänsla infinner sig och med en husbil kan man göra lite vad man vill. Vind för våg och inget bokat gav vi oss iväg så fort Klara pratat klart med Stureskolan hemma i Örebro. Åhhhh vad hon blev lycklig över att få träffa kompisarna via datorn. Dessvärre hade klockan blivit fem och vi skulle handla och fylla husbilen med mat så första stoppet för kvällen blev i Ledge Point endast 10 mil norr om Perth. Vi hittade en trevlig campingplats och somnade tidigt hela familjen. Nästa morgon kom vi iväg runt halv nio. Betydligt smidigare att ha alla pinaler på ett och samma ställe i en husbil än att packa ihop ett tält med 50 tillhörande pinnar och alla andra saker som ska dras in och ut ur bilen. Förra sommaren lämnade vi campingplatserna sist av alla, nu var vi först iväg!

Enorma sanddynor utmed vägarna.

Blommande wildflowers är typiskt för den här regionen så här års. De smyckar vägkanterna i alla möjliga olika färger.

Vi svängde av vägen och ner mot havet där vi stannade och lagade lunch. Köttbullar från IKEA och kokta mackaroner.

Barnen var otroligt tålmodiga i bilen. De tyckte nog att det var ganska mysigt att sitta där längst bak i bilen och rita och spela nintendo. Efter milslånga raksträckor svängde vägen så småningom av mot Shark Bay.

Slog följe med en otroligt vacker kvällshimmel och ett blålila landskap till Denham där vi hittade en caravanpark i mörkret och stannade över natten. 

Nästa dag vaknade vi upp till en gråtung himmel. Kände viss besvikelse, det här var ju stället där det nästan alltid var fint väder. Packade ihop oss och körde till Monkey Mia som finns med på världsarvslistan och när vi kom fram dit blev det riktigt ruskväder med regnskurar. Campingen blev smått översvämmad och vi tyckte synd om de som hade sina tält under vattnet. Klara och Moa skrattade gott och lämnade husbilen i badkläder medan jag och Johan satt kvar och läste.

Senare under eftermiddagen blev det uppehåll och vi gick ut på en promenad runt området och gick ner till stranden där Moa och Klara plockade händerna fulla av snäckor.

 

Det fanns alldeles för många att välja mellan och inte hade vi något att lägga de i heller. Bara våra egna händer.

Vackra Klara

Efter en regnig natt var det bra väder igen och vi gick ner till stranden innan frukost. Vi ville ju se de omtalade delfinerna som skulle komma in i bukten. Efter en stund kom de simmandes och vi nyfikna stod kvar en bra stund uppe på stranden och såg de simma omkring därnere. Sedan gick vi ner och ställde oss i vattenbrynet och delfinerna kom simmandes precis framför där vi stod. De ser så rofyllda och lyckliga ut!

Som ni ser så var det en hel del andra som också ville se delfinerna!

Klara och Moa hade turen att bli utvalda att få mata en delfin och det var två stolta och pirriga tjejer som vadade ut i vattnet och gav henne fisk.

Under eftermiddagen njöt vi av solskenet och strandlivet. Gick på stranden igen åt andra hållet och hittade sjöstjärnor och krabbor och annat smått som är kul att kika på.

Det var också helt okej att bara sitta i skuggan i en campingstol med en öl i näven.

Mera bad igen och denna gång med de nyinförskaffade brädorna.

Den här bilden är tagen morgonen därpå. Jag gick ner själv till stranden och satte mig i sanden för att kanske få mig en titt på delfinerna även denna morgon. Folk började strömma ner mot stranden och Monkeymia-värdarna pratade om delfinerna och alla väntade och väntade. Tänk om de inte skulle komma något mer. Tänk om de denna morgon hade bestämt sig för att nej nu får det vara nog, nu byter vi vik eller något....Satt kvar en lång stund och inga delfiner syntes till. Jag gav upp. Gick upp till husbilen där familjen hade dukat upp frukost. Jag var tvungen att höra mig för senare om de hade dykt upp men det hade de inte. Den här dagen valde delfinerna att inte komma in och hälsa på oss.

Två dagar i Monkey Mia var alldeles lagom. Det sista vi gjorde innan vi fortsatte färden norröver mot Coral Bay och Nangaloo Reef var att stanna till vid Shell Beach. En strand bestående av bara små, små snäckskal och som var tio meter tjock!

Ännu flera raksträckor. Johan körde bilen hela tiden och jag satt bredvid och var ett hopplöst sällskap. Somnade titt som tätt men ibland dök det upp några emusar eller kängurur och då vaknade jag till liv.

Lunchpaus vid en utkiksplats och ett klassiskt kort på mig där jag står vid en brant. Vi har det som tradition.....

Coral Bay

Efter många, många mil, ödemarker och oändliga vidder kom vi äntligen fram.

Solen gick ner i Indiska Oceanen och barnen var lyriska. Åhh, kolla...vi borde kunna åka båt ut och känna på solen.......

Sand överallt, på campingen, i öron, ögon, kläder, säng....

Snorkeltur och katamaranseglats

Med den här båten seglade vi ut till utkanten på korallrevet och stannade och snorklade. Klara är som fisken själv i vattnet så för henne var det inga problem att ge sig ut. Värre var det för mig. Första gången med snorkel och simfötter. It´s just about breathing and relaxing sa skepparen. Javisst vad avslappnad jag var. Det kändes helt sjukt att först andas under vattnet, fel och onaturligt, men efter ett tags kippande efter andan började jag gilla läget och andra gången var jag lite mer avslappnad och såg storheten i att se havet under ytan. Hela familjen var i och snorklade och Moas rädsla för stingrockorna övervanns och alla hade roligt. Efter snorkling fick vi grillad korv off shore.

Längst framme på båten fanns ett nät där barnen låg och spanade efter fiskar.

 

En sköldpadda kom simmandes.

 

Och under ytan såg det ut så här

Stingrocka nästan osynlig i sanden.

När Johan var på dyktur levde vi strandliv.

Lördag eftermiddag var det slut på det roliga och vi började den långa resan hem.

Termitstack

Vi stannade och lagade middag innan solen gick ner. Moa klagade över huvudvärk och ont i magen. Klara satte sig framme hos Johan och jag fick pyssla om lillan. Vi fortsatte köra och barnen somnade i bilen. Vid halv elva var chauffören trött så då stannade vi för natten och delade samma bädd alla fyra. Vi var alldeles för trötta för att bädda iordning till barnen på ovanslafen. 40 mil avklarade denna dag.

Söndag morgon och 70 mil kvar till Perth. Vi åt lite enkel frukost och började köra. Många stopp utmed vägen, fika, godis, mat, springtävling och diverse uppmuntran till tappra barn.

Resans sista stopp blev här vid de enorma sandynorna som vi körde förbi första dagen. Finare sand har vi aldrig skådat.

Uppe på en av sandkullarna stod tre australiensare och skulle prova åka snowboard. Johan gick givetvis fram och frågade om han fick prova. Första och sista gången på sand tror jag.

 

Väl hemma var det rätt så skönt att packa upp och tvätta sig ordentligt och sova i egna sängar. Glada för en fin vecka tillsammans.