Tid efter tid

Jag står på scenen med strålkastarljus rakt i ögonen. Mina händer, mina armar rör sig, mitt ansikte grimaserar, ja hela kroppen är i full gång. För att inte tala om hjärnan. Men just nu har jag mest kopplat på hjärtat, mitt inre, mina känslor. Jag känner hur det bara slår till. Den där ogreppbara sorgen, vemodet som kommer över en ibland. Nu av självaste livet som gastaltas på scenen under 45 minuter. Hon sjunger så vackert och texterna går rakt in. Om det lilla barnet som i natten vill sova nära. Om stora kärleken. Om hår som blivit gråa och stegen tunga. Känner jag får svårt att hålla inne gråten. Mina ögon vattnas. Andras likaså. Att livet med all sin skönhet, skörhet och kärlek är precis just här och nu. Att ingenting varar för evigt, livets förgänglighet...

 

Så när liten vill sova nära så gör jag det med glädje och tänker att denna tid snart försvinner. Sitt i mitt knä innan du växer ur det. Och så läser vi saga. Och så ska jag fortsätta springa, förut hatade jag att springa men nu gillar jag det på riktigt. Tror det har blivit ett sätt att få bevara känslan av att vara liten. Alla barn älskar ju att springa. Det är något befriande att få ha spring i benen. Det sägs ju att rörelse dessutom förlänger livet så valet blir ganska enkelt.



Gilla springa!

Novemberlila

 

På väg hem från skolan. Himlen ser ut att vara målad i vattenfärg. Klockan är bara halv fyra. Så mörkt är det i Sverige så här års, bara så ni vet, ni som snart lämnar Australiens ljus och värme. Men det är fint här också. Legitimt att tjura ner sig lite, gå och muttra, förbanna mörkret. Jag har börjat yoga igen för att kanske bli lite piggare men det var ju inte i närheten av den förra yogan i Buddistcentrat...mer trångt och varmt och kämpande kvinnor och män i ugaiandning och en yogiansk flummusik i bakgrunden. Jag hade lika gärna kunnat bryta ihop i garv men tack och lov gjorde jag inte det. Ska ta mig en allvarlig funderare på om det var första och sista gången eller om det kanske är bra för mig att hålla på med detta fram till jul då det äntligen vänder.

Reda sig själv

Stor och självgående. Sitter med borrmaskinen och drar ut varenda skruv för att få bort scenen i sitt rum. Nu ska här göras total makeover säger hon. Favoritprogrammet på tv heter fixa rummet så när andan och lusten faller på ska vi fortsätta med hennes projekt. Hon har skissat och planerat.Vad härligt att se sådan skaparlust!

På andra sidan

 

 

Se vilket fint hjärta. Blommorna smyckade hennes kista. På andra sidan, där är hon nu. Vi som växte upp på nästan samma gata. Vi som lekte i skogen och byggde koja. Vi som skrattade och sov över. Vi som båda fick samma sjukdom. Jag klarade mig men inte hon. Härom dagen träffade jag på de fina syskonen på vasa. Vi kramades och fikade borden bredvid varandra. Ser hennes ansikte i deras. Hör hennes röst. Hon finns kvar. På ett sätt gör hon ju det. Det är bara så fruktansvärt sorgligt att hon är borta.

 

Att gilla det som är

Lillan ville prompt ut och jogga efter gårdagens pannkaksmiddag. Tungt tänkte jag med pannkaka i magen men rörelse ska uppmuntras. Vi kom ut ombytta och det blåste rejält och regnade litegrann. Vi började springa. Hela tiden pratade hon. Berättade om ditten och datten. Kom fram till parken och noterade fint upplysta träd och jag tänkte att det försöks iallafall ordnas med lite ljus i denna mörka stad. " Vad skönt att det regnar lite mamma. Det är så skönt med regnet mot ansiktet när man är lite varm. Det är ju perfekt springväder." Glad som en sol lyste hon upp våran väg. Mina ömma leder och fötter glömdes bort och jag kände mig väldigt glad som fick jogga med henne. Min alldeles egna lilla sol.

 

Bild från dagens lunch. Jag åt kebab på en parkbänk. Fick cykla ända bort till söder för att få fatt på solen. Här var den! Rakt mot mig. Lite varm iallafall.

 

 

Sense of a place

 

Parken tisdag morgon. Stannar cykeln, tar av vanten och tar en bild med mobilen. Novemberdis och kyla. Så vackert men samtidigt så sorgligt. Så får jag syn på Magnoliaträdet och ser faktiskt små knoppar på nakna spretiga grenar. Hopp. Det kommer tillbaka. Ljus och värme och svulstiga Magnolior i blom. Cyklar mig varm till andra sidan stan. Kommer fram med hela ansiktet täckt av små små vattendroppar och benen är iskalla. Inställt uppdrag på plats. Upp och iväg igen. In i värmen till glada ansikten, varmt kaffe och macka. Precis vad jag behövde. Diset försvann och det blev ljusare men solen nådde aldrig upp över hustaken så jag fick inte se den idag. Kanske imorgon?

Varde ljus

Ibland blir man så ofantligt glad. Som idag när jag drog upp rullgardinen och morgonhimlen var alldeles skär. SOL! Inte ett moln på himlen och dessutom ledig dag. Det var som om jag lagt in en beställning och ordern gick igenom! Promenad till skolan, lämna barn och sedan hann jag med en cykeltur runt Oset innan jag skulle träffa protes-Åsa. Hon fick sig ett gott skratt när hon vid utprovningen fick se min snygga tatuering på bringan, en illgrön papegoja som sitter på ärret och tittar i kors. Barnens påhitt och helt omöjlig att tvätta bort! Jaja...

 

Solen försvann, såklart...

 

Men Johan hade också ledig dag och vi fick massa bra saker gjorda i denna rätt så trista och färglösa årstid. Naket och brunt. Och blekt. Nedan kan man se det.