Besök i flera av de nationalparker som det här landet vimlar av, med en mångfald av för oss tidigare okända två-och fyrbenta djur. Redan under måndagen besökte vi John Forrest Nat Park som välkomnade oss med ett gäng frigående känguruer, mindre till storleken och mer orädda än åtminstone jag hade föreställt mig. En kortare vandring i en uttorkad bäckravin hann vi också med denna den första "riktiga" dagen i det fjärran landet. Ett annat inträffade ett par dagar senare, i Yanchep Nat Park ett par mil i nordostlig riktning från Perth där vi kom helt nära ett koppel mindre arbetsföra koalor som troligen var helt upptagna med att smälta den mat som intagits kanske flera dagar dessförinnan. Detta att använda matsmältningsapparaten är ju deras huvudsyssla; inte märkligt då att de förutom att sova inte åstadkommer ett enda dugg där de ligger lojt placerade i bekväma sovställningar i eucalyptusträdens grenklykor. Här tillbringar de i själva verket huvuddelen av sitt koalaliv, till stor glädje för oss mänskliga betraktare.
Vi har förstås också badat, i såväl salt- som sötvatten. Frågan är vad som känts mest skönt när kroppen suktat efter svalka. Kanske föredrog jag badet i den konstgjorda sjö som kallas Lake Leschenaultia och som är så liten att den knappt syns men som kan erbjuda den allra skönaste svalka åt känsliga svenskar, såna som jag.
Kortare turer kan också bjuda nyhetens behag. Som i onsdags då vi /som vanligt/ fraktades in till storstaden, dvs Perth. Efter en god lunch skildes vi för några timmar från Jenny som antagligen hade ett digert schema på eftermiddagsprogrammet, förutom att hämta barnen, förbereda en av alla sina läckra middagar och troligen ett antal andra engagemang.
Själva tog vi oss med gratisbuss till kärnan av staden, fönstershoppade, handlade reella saker som en detaljerad karta över W Australia samt pustade ut med en kopp kaffe innan vi vandrade runt i S:t George's Cathedral från 1880-talet, en tid då staden fortfarande var ung. Man inser lätt hur snabbt utveckligen gått när man utifrån betraktar helgedomen, så liten i förhållande till den omgivande bebyggelsen som uteslutande är av senare datum. Mätta på upplevelser, hungriga inför den redan lagade middagen därhemma i South Perth, vände vi stegen mot bussterminalen där inom kort 32:an rullade fram. Jodå, middagen var förberedd och smakade som brukligt utmärkt.
Så sent som idag har Sonja och jag återigen visat prov på elementär självständighet genom att tillbringa en halvdag i Fremantle, huvudsakligen sysselsatta med marknads-och pubbesök, det senare i en aussiewesterninspirerad träbyggnad i två plan. Det som sen hände kan var och en med kännedom om Jenny och hennes omsorger räkna ut: vi blev förstås hämtade och hemlevererade, till en som vanligt väntande underbar kvällsmåltid. I baksätet satt två trötta men glada flickor.
Den allra vardagligaste av alla upplevelser är den man kan företa sig genom att helt enkelt vandra ner till Swan River, följa dess strand åt valfritt håll och få sällskap av tjattrande papegojor och svarta svanar under promenaden. Bara en sådan närliggande tur ger svalka åt kropp och själ och tar bara en timme av en människas liv.
Swan River
John Forrest Nat park
LakeLeschenaultia
Antikhandel i Guildford
Vandring i Perth
Yanchep Nat Park
Jag kan inte undgå att tillfoga en måhända lite brådmogen reflexion efter en vecka i denna stora stad i ett väldigt mycket större land. Jag tänker på alla de händer, all den möda som format denna tidigare närmast folktomma kontinent till vad den är idag: ett superutvecklat västerländskt inferno av infrastruktur, från motorvägar till skylines. Jag funderar på hur detta över huvud taget varit möjligt att åstadkomma på mindre än 200 år. Grubblar också över den gigantiska yta som denna kontinent utgör, särskilt i förhållande till sina obegripligt få invånare. Särskilt märkligt är för mig detta förhållande i Western Australia vars totala befolkning lär vara ca 2 milj, av vilka 1,5 milj återfinnas i Perth med omnejd. Resten är minst sagt glest utspridda på en yta större än Västeuropa. Det låter i mina öron inte som om man lider av trångboddhet...
Perth i sig uppfattar jag också som en märklig företeelse, även om staden i sig inte tycks skilja sig så mycket från vilken stortad som helst. Om det inte vore för läget. Skulle nog själv tänka mig för en eller annan gång innan jag flyttade hit, men enbart på grund av just läget. 400 mil till närmaste större stad österut. Åt övriga håll i stort sett tomt. Detta kräver tillvänjning och anpassning. Eller åtminstone närhet till en familj som Broströms.
Tack för en fantastisk första vecka hos er!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar