Ibland känner man sig så...lite blå...Idag är det en sådan dag fastän himlen är klarblå och vinden ljummen så känner jag mig just blå. Igår ville jag vara hemma i Örebro och få vara med och uppleva en väns egenskrivna mässa i Längbro kyrka. Det hade varit något i särklass, omtumlande och magiskt. Hoppet, hon bär det så tryggt och styrkan och kärleken till livet. Hon är nog den absolut starkaste människa jag mött. Så jag tänker på henne och blir varm i hjärtat men samtidigt ledsen för att livet är så svårt ibland och att det är så många som ska behöva kämpa så förbenat för att få finnas i denna värld. Så det är inte mer än rätt att jag hedrar livet och ger mig ut i den blåa himlen och tar en runda med mina fötter som bär mig genom livet. Tacksam för det jag fått och det jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar