Det är bara att bita ihop Klara. Orden var Moas när vi satt i bilen på väg hem från Jämtland och det ena vägarbetet avlöste det andra och Klara klagade högljutt på att det var sååå tråkigt att sitta där i bilen och att vi aldriiiiig skulle komma fram. Nu är det Moas tur att bita ihop. Varje morgon kommer den, separationsångesten i klassrummet, när jag ska gå och har pussat henne hejdå i pannan och sagt att hon är stark här inne och klappar henne på bröstet. Mamma....gå inte....Stora tårar trillar nerför hennes vackra kinder och jag går och vinkar och sväljer hårt och det känns som det ska börja brinna bakom ögonlocken. Vissa dagar är man ju som mer känslig än andra och då är det svårt att känna något annat än gråt! Så nu har jag grinat lite. Mrs Both, hennes lärare, säger att det är över på en kort stund så jag får tro att det är så. När jag hämtar barnen är de så glada och säger att dagen varit bra. Klara är cool som hon alltid varit. Gillar läget för det mesta och jag tycker ändå det har gått över förväntan bra.Våra barn är riktiga hjältar tycker jag.
Bilderna är upp och ner eller lite hur som helst och det är meningen, som livet själv kan vara ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar