Resan fortsätter

Dagarna är intensiva. När vi vaknar skall frukosten organiseras. Husbilslivets rutiner börjar sätta sig, att lära sig att hitta var sakerna finns, göra i ordning efter nattens sovplats, flickorna sover längst fram däruppe, ditkrupna på en stege och värdparet längst bak i sviten. Själv ligger jag i mitten av husbilen, praktiskt taget på bordsskivan som tas loss och läggs mellan sätena och sedan en dyna uppå.

Vi kör mot Grampians nationalpark, på stundtals hisnande småvägar, besök på ett område med en gång ner till ett vattenfall som speglar sig vackert mot solljuset. Åker tillbaka ner mot Ararat, månne det var där Noa landade med sin Ark, en gång i tiden. Strax söder därom gör vi ett nytt besök på en mysig liten vingård i Montara, där vi möts av en trevlig ägarinna.

Att hitta bra campingar är inte alltid så lätt då många platser är fullbelagda, så det blir att ta det som finns. Vi hamnar på en jättecamp och morgonen efter känns det bara befriande att kunna åka vidare. Nu kör vi på the great ocean road. En smal vinglig väg där hastigheten ibland bara är 35 km/tim. Utmed finns avfarter där det finns utsiktsplatser som för ögat är helt enastående. Det blågröna havet väller in med sådan kraft att t.o.m.byxbenen blir blöta, trots försök att springa undan. En plats är döpt till dom tolv apostlarna, vilket hänvisar till tolv gigantiska klippformationer, alldeles i närheten av kustlinjen.

När vi kör vidare ser jag en stor örn som slagit ett lamm, stillande sin hunger, kan bara konstatera att så är naturen ordnad, att det skall räcka åt alla. Får och kor är de vanligaste djuren, med flockar så stora att det måste röra sig om tusentals, På kvällen tar Jenny och jag en joggingtur utefter stranden och får stundtals springa i lös sand viket är jättejobbigt. Ett nytt besök i Otway där det finns ett regnskogsområde utformat så att man går på uppbyggda brokonstruktioner,en jättehög där alla klättrar upp, säkert 50 m. högt.

Vi kör vidare söderut, ner mot australiens södraste udde. På väg dit ser vi många koaler som sitter i träden och sover. Dom är verkligen jättesöta, ser ut som små björnungar. Appollo Bay var nästa anhalt. Nu ser man tydligt vilka platser som är populära, där finns hur mycket folk som helst och inga lediga platser. Vi kör några mil upp till Forrest. Ett lugnt omåde, men inte tillgång till el och vatten, men det har vi ju med oss så det medför inga problem. På natten är jag uppe för att uträtta behov och ser en natthimmel så stor och klart lysande att det inte går att beskriva. Förnimmelsen av litenhet griper tag i mig när jag i mörkret beskådar denna stjärnhimmel.

Efter att ha kört sista milen utefter great ocean road tillbringar vi sista natten på en camp utmed havet. Vi badar i otroliga vågor, njuter av att flyta runt i det salta havet och med sanden som följer oss överallt.

 Jag hittade björnbär!

Vi packar ihop och förbereder oss för dom sista milen in till Melbourne. En mäktig stad med så mycket att se, så det blir bara en liten del vi hinner med i den intensiva värmen. Kvällens upplevelser sker i en park, där föreställningarna är familjeanpassade med ett pampigt fyrverkeri som avslutning vid halv tio tiden. Där sparades det verkligen inte på krutet då det var två uppskjutningar som matchade varandra från var sitt håll. Efter en kort natt åker vi tillbaka med flyg från Melbourne airport. Det är 274 mil hem till Perth.

Vi har kört omkring i ett mycket begränsat område av Australien, ändå är syn, känsel och smakupplevelserna omfattande. Landet är så stort och med så annorlunda geografi, natur och människor. Människorna verkar vänliga, tillmötesgående och jag har hitintills inte träffat på motsatsen.

Det känns stort att få vara nära dom som jag älskar mest av allt och det hela blir en mäktig upplevelse. Gästbloggare B-Å