Blödig

Ja... snart är det dags att lämna livet här nere och folk börjar komma fram och frågar hur det känns och hur ska det bli att komma hem igen. Och gång på gång känner jag hur ögonen vattnas och jag får svälja hårt och verkligen koncentrera mig på att ögonen inte ska svämma över som tex. när Moas lärare säger att hon kommer sakna oss och att hon tycker det är tråkigt att vi ska flytta tillbaka.

Men sedan är jag ju en hopplöst blödig typ och det spelar ju ingen roll vad det handlar om. Det kan lika gärna vara en fantastiskt bra låt på radion då barnen sjunger högljutt i baksätet där vi susar fram genom det vackra landskapet och jag också sjunger med, högt och ljudligt, och så kommer man till den där punkten då man plötsligt inte längre kan sjunga för att det brister. För att livet är så nära och för att jag är så jäkla lycklig som lever, att livet pågår. Varje minut, varje andetag och det blir så stort, känslan av att få leva och älska.

Huvudet må hänga tungt ibland och det gör det allt när jag kommer på att det snart är över, Australientiden. Men det är ju okej, bara man inte glömmer bort att höja blicken och se vad som finns framför en. Jag hoppas på en fin svensk sommar med bad i sjöar, korvgrillning, ja, gud som jag saknat korv....träffa vännerna och familjen igen, vi kan göra utflykter till skogen och äta korvmackor och cykla! Ja!!! vad härligt det kommer bli!