Jag står på scenen med strålkastarljus rakt i ögonen. Mina händer, mina armar rör sig, mitt ansikte grimaserar, ja hela kroppen är i full gång. För att inte tala om hjärnan. Men just nu har jag mest kopplat på hjärtat, mitt inre, mina känslor. Jag känner hur det bara slår till. Den där ogreppbara sorgen, vemodet som kommer över en ibland. Nu av självaste livet som gastaltas på scenen under 45 minuter. Hon sjunger så vackert och texterna går rakt in. Om det lilla barnet som i natten vill sova nära. Om stora kärleken. Om hår som blivit gråa och stegen tunga. Känner jag får svårt att hålla inne gråten. Mina ögon vattnas. Andras likaså. Att livet med all sin skönhet, skörhet och kärlek är precis just här och nu. Att ingenting varar för evigt, livets förgänglighet...
Så när liten vill sova nära så gör jag det med glädje och tänker att denna tid snart försvinner. Sitt i mitt knä innan du växer ur det. Och så läser vi saga. Och så ska jag fortsätta springa, förut hatade jag att springa men nu gillar jag det på riktigt. Tror det har blivit ett sätt att få bevara känslan av att vara liten. Alla barn älskar ju att springa. Det är något befriande att få ha spring i benen. Det sägs ju att rörelse dessutom förlänger livet så valet blir ganska enkelt.
Gilla springa!
oj, jag känner igen mig i dig!
SvaraRadera