Se vilket fint hjärta. Blommorna smyckade hennes kista. På andra sidan, där är hon nu. Vi som växte upp på nästan samma gata. Vi som lekte i skogen och byggde koja. Vi som skrattade och sov över. Vi som båda fick samma sjukdom. Jag klarade mig men inte hon. Härom dagen träffade jag på de fina syskonen på vasa. Vi kramades och fikade borden bredvid varandra. Ser hennes ansikte i deras. Hör hennes röst. Hon finns kvar. På ett sätt gör hon ju det. Det är bara så fruktansvärt sorgligt att hon är borta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar