Mala runt Uluru

Det aboriginska tecknet för gång visas på stenen ovan. Vi fick en fin förmiddag runt Uluru på diverse små malas. Det fanns gott om sådana och bra informationsskyltar om de olika platserna. Spännande att läsa om Ulurus betydelse för aboriginerna. Enligt deras tro så var det här på berget som skapelseberättelsen började.

Vi gick precis nedanför berget och kunde känna det och nästan gå in i det. På flera ställen fanns det målningar på väggarna med massa olika symboler som berättade olika historier.

Här var en typisk samlingsplats för kvinnor. På flera ställen i berget kunde man se urgröpningar i berget där man troligtvis malt nötter etc.

Uluru är av sandsten som en gång i tiden har varit stående och sedan har stenen vält och det är därför räfflorna ser ut som de gör, som vertikala skivor tätt packade. Den röda färgen beror på att berget innehåller mycket järn som oxiderar (rostar) vid kontakt med luft och regn. När det regnar är berget nästan helt svart. Man kan se på bilderna vart vattnet rinner.

Vägen tog oss fram till Kantju Gorge men innan vi kom fram satte vi oss ner en på en fin träbänk och njöt av stunden.

Framme vid den lilla gorgen var det som om tiden stod stilla och alla ljud försvunnit från jorden. Helt knäpptyst så jag har aldrig upplevt något liknande. Märklig känsla, så stort, rörd igen, mitt andra namn...

Det är en häftig känsla att befinna sig på en plats som har ett så stort kulturellt värde, där förfäderna har levt i tusentals år i harmoni med moder jord. Levt på naturen. Allting omkring  räknades som deras familj, träd och djur. De vandrade genom landet och hade inga fasta boplatser. Man följde Tjukurpa som har många djupare innebörder men i stora drag kan man kalla det för deras lag, religion. Den förklarar b.l.a relationer mellan människor och djur och natur och det är genom berättelser, sånger, danser och ceremonier som följt genom generationer som den kunskapen lever vidare.

I den torraste öken växer små fikon som är ätbara.

Bushplum som också ätes.

Kapi Mutitjulu

Här kunde man läsa om Kuniya, hur hon besegrade Wati Lirie. Hennes ande och hennes brorson blev tillsammans Wanampi som betyder vattenorm. Wanampi bor här idag och har kraften att kontrollera tillgången på vatten i källan. I den gamla traditionen sjöng Anangufolket "kuka kuka" och Wanampi tillät vattnet att börja flöda till källan.

Lyssna, lyssna på landet. Sätta sig ner, sluta ögonen och ta några djupa andetag, Njuta av solen som värmer, lyssna till fåglarna, vattnet som porlar. Vinden, hur låter den? Hur känns den? Vad annat kan jag säga än en stund av total sinnesro.

Kuniya är en stark kvinna, med starka känslor läser jag på skylten.