Hon sitter bredvid mig vid frukostbordet. Hemma sjuk. Nyss vilade hon i sängen, funderade, låg kvar för att inte febern skulle gå upp sa hon. Hon undrade hur det skulle bli när hon blev stor och skulle få barn och hur det skulle fungera att amma om hon också skulle få bröstcancer och också vara tvungen att operera sig. Som om det är det självklaraste att drabbas av. Som en himla förkylning. Och jag tänker att det inte är så konstigt att hon tror det. En mormor med bröstcancer, en mamma med bröstcancer, flera i omgivningen med bröstcancer (och alla andra 7000 kvinnor som får diagnosen varje år + alla andra cancersjukdomar som finns....) Förklarar att det är ytterst ovanligt att få det i min ålder, att det bara är ca 400 varje år som är under 40 år som får bröstcancer. Inte så många faktiskt och friska har vi blivit talar jag lugnande men inombords skälver jag en ana och önskar så att man kunde utrota cancer en gång för alla!
Dom funderar mycket våra 9-åringar. Vi diskuterar mycket om död och sjukdomar oxå och ibland tycker G att "alla verkar ju få cancer" och visst kan det låta så men som tur är får de flesta vara friska. Men då jag själv har mamma och mormor med bröstcancer-historia så känns det lite som en dom som hänger över, redo att slå till vilken dag som helst. Fast för det mesta är jag glad åt var dag! KRAM till er / Jane
SvaraRaderaMer och mer erövrar de livet och tillvaron, både det svåra, mörka och det enkla ljusa. Kloka, varma mammor som förklarar, det lugnar och ger trygghet/förtröstan. Kram till er alla!
SvaraRadera