Läser om aboriginer, borde packa!

Försöker sätta mig in i vad som händer på Herrison Island bara några kilometer bort från där vi bor. En grupp aboriginer har gjort iordning ett tältläger på den ena sidan av ön, spärrat av och satt upp banderoller och aboriginska flaggan. I flera veckors tid har de protesterat mot förslaget som skulle ge aboriginerna en viss summa pengar som kompensation för b.l.a. landförlust men de är inte nöjda med utfallet och vill ha högre ersättning.

När man läser om deras situation så är det verkligen ingen munter läsning. Bara en sådan sak att medellivsslängden för en manlig aborigin är 58 år. Den siffran säger något. Missbruk av alkhol och andra droger är otroligt vanligt och arbetslösheten är hög. När jag cyklar in till stan ser jag ofta hur de sitter i parkerna och dricker eller sniffar. Deras blickar är dimmiga, håret tofsigt och tovigt och kläderna är så skitiga. Min något romantiserade bild av en aborigin på en bergstopp med ett spjut i näven som blickar ut över sitt drömland är förvandlad till en människa djupt ärrad till kropp och själ.

När jag läser olika historier om vad de har fått genomgå sedan den vite mannen kom till det här landet så blir jag så ledsen. Hur kunde man komma och klampa in och ta över och vilja utrota en urbefolkning som funnits här i minst 40000 år och betrakta landet som terra nullius "land ägt av ingen"? I boken "Terra Nullius. En resa genom ingens land” beskriver Sven Lindqvist den brutala historien. När Hans och mamma var här så läste de den boken och det var heller ingen munter läsning. Tänk bara hur det ska ha varit när det vita samhället i försök att utrota aboriginerna tog tiotusentals aboriginska barn från sina mammor och placerade de på institutioner och i fosterhem. Hur mycket har inte det skadat deras släktband och kultur?

Ja fy, det är sorgligt att läsa om de som kämper för sin överlevnad med det är också fascinerande att läsa om deras kultur, om all konst och musik. Om deras kunskap om naturen, vilka frön och larver som är ätliga, ur vilka växter man kan utvinna vätska. Om deras förbund med det heliga landskapet. Att andarna gav världen själ där landskapet var system av tecken och sanningar. Sånger från gamla generationer lever kvar hos aboriginerna och förs vidare till nästa generation. Från sångerna känner man igen landskapet i naturen och kan använda sången som en karta.

Det finns mycket att lära och förhoppningsvis kommer jag efter nästa resa till vara lite mer kunnig på området. Imorgon tar vi flyget till Alice Springs och har sedan hyrt en 4WD och ska köra till Ayer´s rock. Aboriginernas heliga berg. Uluru. Det ska bli så spännande!

Tjänsteresor,det är ju kul! Eller?

Jag brukar skoja och säga att jag skall på en ny "All inclusive resort" när jag skall ut på tjänsteresa. Mest gör jag nog det för att få känslan av att det ska bli kul att få åka ut en sväng.Verkligheten är oftast en annan. Fast det är ju också det som är intressant och gör att det är lite spännande, man vet aldrig vart man hamnar, hur det kommer att sluta och vilken intressant mat man kommer att få.

När jag var i Mt Magnet första gången skulle vi fixa en borrigg som hade GPS satelliter som den navigerade efter. Den visste alltså vart på jordklotet den borrade, i normala fall. Den här var ju lite trasig och hade tappat bort sig, fast alla andra visste ju vart den var för man såg den tydligt, ju...
Efter några få timmars arbete ( noga räknat 34 på två dagar) och en delikat lunch bestående av en rostig självdöd kyckling och en avslagen Red Bull var vi klara och problemet var löst.

Vi köpte en guidad visning av oss själva och hittade en gammal lave med lite hål rakt ner. Jag älskar gammal industri. Jag önskar så att man kunde åka tillbaka i tiden och se på när de grävde för hand. Allt som är gammalt här nere är nya saker för oss. Australiens historia ( i detta perspektivet) börjar ju 1850 då engelsmännens fångar började håva upp guld och fångön förvandlades till paradiset. Hemma är ju gammalt från 1000-talet.

 

 

 

Den lokala Naturkompaniet-butiken, Pick-Axe Trading Post, hade stängt för idag ( eller var det 1912 den hade stängt? ).

 

Nästa resa bar av mot Queenslands svar på Europas Monaco, Gregory Mine, norr om Emerald. Där hittade jag denna lilla grävmaskin. Skopan väger 300 ton och kan gräva upp halva Öster i ett navs. Lägg märke till pluttarna vid larvbanden. Här hade borriggen tappat bort sig helt trots att den vägen 40 ton och är 30 meter lång och 10 meter bred. Konstigt!
Resorten erbjöd, kött och till efterrätt pizza som fick sväljas ner med Gin & Tonic.

Vacker vy från lyxhotellet med ett rum med utsikt över Bass Strait i resorten Burnie, fångöns fångö Tasmanien.

Jag höll en kurs på Tasmanien i staden Burnie i nästan 2 veckor. Vi hade lite tid över på helgen och på lördagen föreslog jag att vi skulle kolla in en plats som de kallade för The Nut. Det var en liten kulle på 135 meter som hade formen av en mutter, därav namnet. Jag fick med mig 2 killar och vi gick upp och jag tänkte att detta gick ju bra. Så på kvällens middag ( som alltid består av kött) föreslog jag att vi skulle kolla in Cradle Mountains som låg en bit därifrån, alla sa att de ville hänga på. Kul. När vi kom fram var vi på 1203 meter över havet. Vi var nio stycken och två av dem hade flipp-flopps på sig.
Jag tänkte att lite motion kan ju inte skada och började gå. När jag hade gått två km och kollade bakom mig hade alla utom två hängt på. De som inte var med hade svåra krigsskador sedan tidigare.
Jag tänkte att de får säga till när vi skall vända, utsikten fanns ju på 1405 meters höjd. När jag till slut kom upp på utkikspunkten hörde jag lite stånkande och stönande en bit nerifrån, till slut kom de upp och ALLA var med.

- Skulle vi inte gå en kort bit?! Var du tvungen att gå ända hit upp sa killen med flippisarna.
- Jag skulle bara kolla hur långt jag kom innan ni började klaga sa jag.

Sedan stoppade vi pengar i utkiken och gick ner. Jag får fortfarande mail som hintar att man aldrig skall hänga med en svensk på en "kort promenad".

 

Sedan var det dags för jul eller X-mas Creek. Oftast flyger man ut till närmsta ställe för att sedan tillbringa ett par timmar i en fin limousin med vackra damer och ett överflöd av god dryck och mat. Oftast är det vita limousiner som den ovan och med egen chaufför. Trerätters middagen på kvällen bestod av kött och en mycket bra Corona med citron i för att hålla flugorna borta. Vattnet gick tyvärr inte att dricka för det innehöll lite väl mycket syanid. Man får ju se många vackra gamla bilar på vägen som denna Truck-Train med bara tre släp, de finaste har fem.

Som avslutning vill jag bara påminna om att man alltid har finväder på en resort här i Australien.