Från min cykel ser jag världen som den ser ut just nu. Ibland lite tråkig och hård. Hård som betong med tusen sprickor. När de har rest sig upp och gått ser man var de har sovit för natten. Marken är fläckig av smuts. Ibland ser jag de sitta kvar med sina trötta huvuden lutade mot den hårda betongen. Människorna som inte har någonstans att bo. Jag får ont i hjärtat och tycker världen är orättvis.
Bakom nästa krök möts jag av dessa guldglimmande träd i full blom. Ståligt bugar de sig över cykelvägen och världen blir ljus igen. Kontraster i vardagen och jag fortsätter min väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar